Den 10 december hade den tredje och sista filmen i Hobbitserien premiär, ”Hobbit: Femhäraslaget”. Den är redan en succé världen över och förväntas bli en av storfilmerna även över jul och nyår. Personligen såg jag inte fram emot filmen, mycket på grund av att Hobbit: Smaugs Ödemark var en riktig besvikelse. Så frågan inför Femhäraslaget var om den kunde överträffa sina föregångare.
Femhäraslaget börjar med att draken Smaug anfaller Sjöstaden som hämnd för att de hjälpte dvärgarna att ta sig in i berget. Men med en svart pil sänker Bard (Luke Evans) draken och förgör hotet mot Midgård. Samtidigt blir Thorin (Richard Armitage) galen och besatt av guldet i berget. Ovetandes om att en härd med orcher är på väg för att förgöra honom och hans följeslagare.
Ur en stilistik synvinkel har hela Hobbitserien varit en fröjd att se på. Snygga och storslagna vyer över berg, dalar och städer i ruiner avlöser väl genomarbetade slagsmålsscener. Men det märks att det är svårt att skapa tre filmer baserade på en bok. Även om ploten där Thorin lider av ”draksjuka” är intressant så är Femhäraslagets story ganska tunn. Samtidigt lägger man väldigt lite tid på att berätta vissa moment i filmens handling.
Men som filmens titel antyder på så är det här en film som handlar om ett stort slag. Människor, alver, dvärgar och orcher gör upp utanför bergets portar. Fast det blir egentligen aldrig något storartat av det, precis som att klimax aldrig infaller. Femhäraslaget blir i sin helhet en blek kopia av ”Sagan om Konungens återkomst” . Men den här gången slapp man att genomlida ett 15 min långt och ointressant slut.
Filmen får:
