Året var 1993, jag var tio år gammal och Steven Spielbergs äventyrsfilm Jurassic Park hade biopremiär. Filmen blev en milstolpe inte bara i den teknologiska utvecklingen utan även i den kommersiella. Men förutom data – animationer och skyhöga intäkter på merchandise lyckades Spielberg leverera en av de bästa äventyrsfilmerna under 90-talet.
På grund av de stora framgångarna fick Jurassic Park två uppföljare. 1997 kom The Lost World och Jurassic Park 3 kom 2001. Ingen av de här två uppföljarna var i närheten av samma magiska och spännande äventyr som den första filmen. Därför var mina förväntningar på den fjärde filmen låga, speciellt när kloningen hade fått större utrymme än förut.
I Jurassic World har det gått 22 år sen incidenterna i Jurassic Park ägde rum. Urtidsparken har nu öppnat och lockar till sig flera tusentals besökare varje år. Men ägarna måste hela tiden hitta nya och häftiga ”wow” upplevelser för att locka till sig nya besökare. Det har då bidragit till att parkens forskare har skapat en ny art som är betydligt mer utvecklad än de tidigare dinosaurierna.
Något som präglarna i stort sätt hela filmen är begreppet ”Bigger and badder”, och Jurassic World känns fläskigt storartad och överdriven men samtidigt med en självmedvetenhet. Man driver om filmens syfte i själva filmen. Det finns även många referenser och flirtar till Jurassic Park och i filmens slutskede knyts allt ihop på ett ganska kul sätt.
Men i grund och botten är Jurassic World precis samma film som Jurassic Park. Även här finns det två barn/ungdomar som har en relation till någon av parkens nyckelpersoner. De hamnar givetvis i problem när några av dinosaurierna lyckas fly. Men den här gången saknades det både spänning och överraskningar. De tidigare uppföljarna hade iaf sina egna storys, Jurassic World är bara en ”remake” som man inte hade behövt gräva upp.
Filmen får:
